Det stora vita

... med lite hjälp från mig själv som ledsnade på att det gick så långsamt och byråkratiskt till. Hur som helst så stannar också vikarien E (har flera vikarier E, måste kanske börja med ett nytt system E-83 kanske? Ser ut som en tillsats i livsmedel men det gör det ju lite roligt också). E-83 stannar alltså som "min" vikarie, förutom att det är skoj att hon stannar känns det också mycket lugnare för min del som ska fortsätta inom kommunen. Det går bra för logopedmottagningen nu.

Det flyter på bra med min stundande flytt också. Tjejen som ska flytta in i min nuvarande lägenhet vill köpa min soffa vilket gör att jag kommer att slippa göra mig av med den på annat sätt. Behöver inte ens flytta den från lägenheten. Ska höra om hon vill ha mitt övriga skräp som jag ändå tänkt slänga. Soffbordet i alla fall. Hon får det billigt just för att det är så förbannat skönt att bara lämna kvar sakerna. Ny soffa och nytt soffbord ska alltså inhandlas när jag flyttat. Var med kollegan E-81 och rekade soffutbudet för ett par veckor sedan. Hittade en som jag tyckte jättemycket om på Boom. Återstår att se om den finns kvar när det är dags för flytt och jag har kunnat mäta om den kan tänkas få plats. Kommer säkert att köpa en hel del andra nya saker också men det tänkte jag ta eftersom. Inte panikfylla lägenheten med saker som jag kanske ändå inte riktigt vill ha. Tänker passa på att njuta av utrymmet lite också.

Det har ordnat sig med allt jobbelände, eller nästan allt. Fina A kommer att stanna på obestämd tid vilket känns mer än toppen. Däremot är det rätt oklart för min del och för min vikaries del. Allt drar ut på tiden. Kommunen vill till 99% chans fortsätta köpa i ett år till. Det har de sagt i kanske en månad. Den dispensansökan som vi skickat uppåt i landstingsleden har vi inte fått svar på vilket gör att vi inte vet om vi får ta in en vikarie om nu kommunen någon gång till 100% vill köpa. Får vi inte ta in en vikarie blir det svårt att med gott samvete bara jobba halvtid. Skulle också vara bra om toppenvikarien E kan stanna men hon ser sig av förklarliga skäl om efter annat. Hur länge som helst kan hon ju inte vänta.

Ja ja, det ordnar sig säkert till det bästa, det gjorde ju det med tjänsten. Tänk fina tankar bara.

Jag och mina vänner brukar skämta om arga lappar och insändare. Att vissa människor verkar leva för att hitta chanser att kommentera argt, lämna ilskna lappar och skriva insändare i dagstidningarnas ordet-fritt-sektion som osar av upprördhet och personangrepp. I dag är dagen då jag känner ett sug efter att komponera ihop en arg text. Eftersom jag inser att just det jag har på hjärtat kanske inte intresserar så många andra än mig och dem det berör väljer jag att skriva ett argt blogginlägg.

Många landsting står just nu inför väldigt stora förändringar, jag är medveten om detta och tacksam över att det än så länge inte ser ut att påverka min arbetsplats i form av nedskärningar. Ingen kommer att få gå utan det blir "bara" lite omorganisation. Det är alltså inte detta som upprör mig.

Min arbetsplats har en ganska dramatisk historia. Det har varit svårt att bemanna de tjänster som finns och trots detta har man valt att behandla vikarier som skräp. Under de senaste två åren har dock utvecklingen vänt. Vi har lyckats tillsätta tjänster med kvalificerade logopeder, arbetat hårt med rutiner och vänt utvecklingen i positiv riktning. Det senaste året har vi haft turen att kunna tillsätta vikariat med flera otroligt drivna och kompetenta logopeder. Dessa vikarier har jobbat hårt med att skapa ordning. Mycket hårdare och med mer hjärta än man kan förvänta sig av människor som inte ens vet hur länge de ska få vara kvar. Tillsammans med dem har vi skapat en arbetsplats där man kan trivas. En arbetsplats där vi tror på vad vi gör och faktiskt lyckas hjälpa och se de patienter vi möter efter de förutsättningar vi har.

Arbetsgivaren har trots detta valt att dra ut på besluten som måste fattas för att vi ska kunna erbjuda våra kollegor en fortsättning hos oss. De har svarat undvikande på direkta frågor från de berörda samt från DIK-förbundets företrädare. När de väl pressats till att ta tag i frågan och faktiskt börja jobba med att tillsätta den vakanta tjänst som under det senaste året fyllts av vikarier, är de på intet sätt öppna med händelseförloppet. Det stängs dörrar och de få svar som ges skulle kunna få politikersvaren att kännas ärliga.

 

Självklart är alla, såväl de berörda vikarierna som vi övriga kollegor, medvetna om att en sökande med lång erfarenhet inom neurologopedi går före de relativt nyutbildade vikarierna vi har. Att vi inte skulle kunna lägga det personliga åt sidan och se till logopedmottagningens bästa känns som ett hån mot oss och som att vår professionalitet gravt underskattas. Jag vet ärligt talat inte hur man på annat sätt ska tolka det faktum att arbetsgivaren verkar vilja tillsätta tjänsten utan vår inblandning.

 

Det är med ilska som nästan yttrar sig som tårar (vem tusan tar en på allvar om man gråter) som jag konstaterar att jag efter jul troligen går till en betydligt tristare arbetsplats med ett förtroende för min arbetsgivare som är rysligt naggat i kanten.

Bitter över att jag idag söndag upptäcker att Fibes, Oh Fibes! spelade i Sundsvall igår lördag. Spelningen var på ett uteställe här och syntes inte på ticnet. Hade varit roligt att få se dem, men nu är chansen förbi. För det första är de riktigt bra och för det andra så är sångaren smoking hot.

Födelsedagen flöt bra, klinikfesten var mycket trevlig. Jag och grannen och kollegan E kom hem där runt halv fyrasnåret efter en fortsatt kväll nere på stan och ett besök på Max, allt tillsammans med de enda tre karlarna på kliniken. Synd och skam är att det ser ut som att alla tre kommer att försvinna i och med de där besparingarna som alla snackar om. 

Nu dags för en ny vecka som jag hoppas blir lite lugnare än förra. Hockey på tisdag är den enda inplanerade aktiviteten. Det börjar bli dags att gå på en hockeymatch i den här stan, Timrå spelar mot Skellefteå. Passar bra för mig eftersom jag inte direkt håller på något lag. Nu kan jag heja på laget som vinner.

Det är mycket nu, just i veckan har allt som händer samlats. Såväl jobbhändelser som privathändelser och en del jobbrelaterade privathändelser. Jag är en person som vanligtvis försöker sprida ut aktiviteter så att det inte är fullt upp alla kvällar i veckan men nu har jag misslyckats. Halva veckan har gått och jag är ganska uppstressad men det är i det stora hela roligt. Imorgon fyller jag år och födelsedagen kommer att spenderas i Stöde av alla ställen. Födelsedagslunchen kommer att bestå av någon fantastisk skolmatsalrätt och jag överväger att skvallra till 11-åringen som jag ska träffa för att se om han kan få sin klass att sjunga "ja må hon leva". Nu låter det kanske som att jag är missnöjd över att fira min födelsedag i Stöde, det är jag inte. Jag försöker bara få ut det bästa av vad orten har att erbjuda. Jag brukar baka lite på födelsedagen och bjuda kära vänner men det blir inte så i år. Istället kan det nog bli middag på stan vilket ju inte är fy skam. Anledningen till att det inte blir födelsedagsfika är att vi har klinikfest med jobbet på fredag vilket innebär att vi ska baka till den. Ska bli intressant att se vad logopeder och arbetterapeuter tillsammans kan ställa till för baluns. Roligt blir det säkert men det var lite dumt att festen blev precis i helgen. Jag fick nämligen veta att mina fina, fina vänner I och K hade planerat ett överraskningsbesök för att fira min födelsedag i helgen vilket gick i stöpet på grund av jobbfesten. Överraskningar är mycket uppskattade även om det just den här gången fick stanna vid tanken.

Mina tänder är i princip i toppskick fick jag veta vid ett tandläkarbesök tidigare i veckan. Jag bockar och bugar för tandvårdsbidraget.

EDIT: Bästa L skulle också ha kommit. Känns fruktansvärt surt att jag missar den toppenöverraskningen.