kalasbyxor och sista dagarna på jobbet
Nu jobbar jag alltså mina tre sista dagar på jobbet här i västerås, känns otroligt konstigt. Tryggheten finns ju här... Alla rutiner, erfarna kollegor, välfyllda förråd, min stol, mina halvdöda blommor och mina visitkort. Detta lämnar jag snart för något nytt och okänt. Det går säkert bra. Har i alla fall lite telefonsamtal som jag ska klara av innan jag slutar, mestadels till skolor.
Nu till den största nyheten! Jag har köpt kalasbyxor*. Har inte haft äkta bomullskalasbyxor sen 10-årsåldern någon gång. Måste säga att det är grymt underskattat, jätteskönt tillsammans med min stora gråa tröjklänning. Absolut inget som sitter åt. Återstår att se om jag innan dagen är slut har det typiska kalasbyxehänget, ni vet när man har grenen nere vid knäna och ungefär 10cm extra långa fötter. Väntar med spänning!
* för er som inte vet vad kalasbyxor är, har blivit varse om att många andra helt enkelt kallar dem ribbstickade bomullsstrumpbyxor.
Nu till den största nyheten! Jag har köpt kalasbyxor*. Har inte haft äkta bomullskalasbyxor sen 10-årsåldern någon gång. Måste säga att det är grymt underskattat, jätteskönt tillsammans med min stora gråa tröjklänning. Absolut inget som sitter åt. Återstår att se om jag innan dagen är slut har det typiska kalasbyxehänget, ni vet när man har grenen nere vid knäna och ungefär 10cm extra långa fötter. Väntar med spänning!
* för er som inte vet vad kalasbyxor är, har blivit varse om att många andra helt enkelt kallar dem ribbstickade bomullsstrumpbyxor.
Lite hemlängtan
Nu var det länge sedan jag var hemma i Tärnaby, i juli var jag hemma sist. Börjar känna att jag har lite smått hemlängtan. Vet inte när jag kommer att kunna åka hem, prio ett är ju ändå flytten. Kanske dröjer det ända till jul innan jag får sova i "min" säng hemma hos mamma och pappa. I sådana fall kan det nog klassas som den längsta perioden utan Tärnaby i hela mitt liv.
Lägger upp lite nostalgibilder och drömmer mig hem...
Kom att tänka på en sak... Vissa människor har en tendens att dyka upp som gubben i lådan, när man minst anar.
flyttångest
Vad jobbigt det är att flytta! Känner redan, fast jag inte ens börjat, hur jobbigt det kommer att bli. Saknar man Norrland så gör man. Då är det inte mycket annat att göra än att packa ned alla sina tillhörigheter i alldeles för få lådor och tvinga närstående att köra en massa mil för att hjälpa till att bära skräpet. Positiv är att jag har någonstans att bo, negativt är att jag ännu inte vet hur jag ska få alla prylar norrut. Det löser sig säkert, det gör det för det mesta.
