Det stora vita

Det känns minst sagt orättvist att min pojkvän träffar MIN familj oftare än vad jag gör. I skrivande stund har det ätits middag och lagats dator i tärnamo. Fast det är väl egentligen rätt bra att några träffas, synd bara att jag inte får vara med på ett hörn. Och jag är väl egentligen glad över att det funkar bra dem emellan också. Jag då? Jo jag genomlider årets mötesvecka. Långa möten som håller på i halvdagar där det pratas uppdrag, ansvar, åtgärdsprogram, inkludering och annat populärt inom skolans värld. Snart är det helg igen, just denna helgen ska bland annat ägnas åt att snoka rätt på jobbmöjligheter här i Sundsvall. Någon helg framöver måste det bli ett umeåbesök. Det bara måste. Jag vill mysa med Ted. Kan till och med tänka mig en skrikande kille.

Jag har haft fyra veckors semester, under fyra veckor har jag inte varit själv alls. Det är ganska ovanligt för att vara mig och det som är mest ovanligt är nog att jag inte har längtat efter egentiden som annars är viktig för mig. Ångesten har dock kommit nu när semestern är slut. Är inte alls sugen på att jobba, inte alls sugen på att gå tillbaka till vardagen. Men jag har insett att det nog är smartare att försöka se jobbstarten som spännande. Jag ska ju faktiskt börja nytt jobb, nästan i alla fall.

Semestern då. Allt började med besök av systerdottern. Efter några dagar här åkte vi norrut till ett lite kallare Tärna. Marknad med fest tillsammans med för mig mer nya bekantskaper. Vände sedan med A bilen mot Östersund och ett besök på Frösön som blev intensivt men trevligt. Återhämtning i Sundsvall nägra dagar innan vi valde att bli Stockholmsturister några dagar. Djur på Skansen, karuseller på Grönan och shopping. Mest shopping för A det vill säga. Jag shoppar bäst ensam. Är sedan i tisdags återigen tillbaka i lägenheten. Här har det lagats god mat och till och med druckits champagne. Sammantaget har jag och A umgåtts i tre veckor i sträck, natt och dag. Utan att jag har fått panik. Bra!