Segerns sötma
Jag är ingen tävlingsmänniska... Trodde jag, ända tills jag och ett gäng från jobbet började vara med på popquiz på en restaurang här i stan. Vårt lag har varit med fyra gånger nu, med varierad lagsammansättning. Detta är tävlingsupplägget:
Man får vara max 6 stycken i ett lag. Varje quiz består av 14 frågor (upp till fyra delfrågor på varje). Bl.a. veckans oldie, intro, röda tråden, rock etc. Tävlingsledaren läser upp frågorna och spelar tillhörande låt/låtar, lagen skriver ned sina svar och lämnar när alla frågor är genomgångna. Väldigt enkelt upplägg men ack så roligt.
Som sagt har vi varit ett gäng från jobbet på plats ett antal söndagar i rad. Vi har lyckats bra vid alla tllfällen men tidigare har en tredje plats varit vår bästa placering. I går hände det! Vi vann! Med ett underläge (enbart 4 i laget) lyckades vi slå oss fram och sopa banan med alla andra lagen. Vilken känsla! Mitt hjärta slog i en ovanligt hög hastighet och händerna skakade en bra stund efter att vi presenterats som vinnare.
Detta ljuvliga segerrus förstärktes konstigt nog av att inget av de andra lagen såg oss (fyra kvinnor i varierade åldrar) som något direkt hot. De har antagligen lärt sig att respektera och frukta vårt lag vid det här laget.
Förutom äran fick vi även halva priset på kvällens nota samt en biljett till vårens final.
Och jag är ingen tävlingsmänniska, eller?
