Det stora vita

Jag har i kväll upplevt min första julkonsert à la Kjell Lönnå. Möjligt att det är den sista också. Helt klart maffigt, men kanske lite långdraget. Särskilt som jag och A tryckte i oss en pizza precis innan och därför blev helt galet törstiga i princip direkt. Att sitta och vänta på en loka päron genom trettiofyra julsånger kan bli jobbigt. Rookiemisstag skulle säkerligen de rutinerade säga. Sen till själva konserten minus törstigheten. Det märks att Lönnås tre körer är väldrillade. Här sjunger man inte "för att det är roligt", här ligger något annat bakom. Här snackar vi creme de la creme av körer, blodigt allvar som tar bort ganska mycket av den där mysiga körkänslan som jag tycker ska finnas.

Slutbetyget blir  tre av fem taktpinnar. Nog är de duktiga men mycket av känslan försvinner.