Det stora vita

Har under det senaste året noterat att jag blivit markant blödigare. Det stockas i halsen för minsta lilla och tårarna faller då det tidigare (i min kalla hårda period) endast skulle kännas lite ledsamt. Som t.ex. idrottsgalan. Då satt jag och regelrätt stortjöt framför tvn när Anjas pappa "pärsa" fick pris för bästa tränare, det blev inte direkt bättre när Anja själv fick pris. Ett annat exempel är superamerikanska program som "extreme home makeover" eller  något program som slutar med ett bröllop. Då blir klumparna i halsen gigantiska. Det som ändå till sist fick mig att skriva detta inlägget är mina känslor som jag har idag när Heath Ledgers död blivit känd. Jag känner mig nedstämd och orkeslös. Tårarna är nära är jag tänker på skådespelarens 2-åriga dotter och hans exflickvän från Dawsons Creek. Detta är inte jag! Jag är en kontrollerad människa som inte gråter i onödan... Om det vore någon annan så skulle jag se det som normalt, men inte när det gäller mig.



Förresten så var jag och kollegorna (nåja, ett par av dem) på basket igår... Sundsvall vann över 08-orna och vi fick förutom en hel del spänning även chansen att uttnyttja sporten för att få oss ett gott skratt.  Jag säger bara: