Det stora vita

Jag och mina vänner brukar skämta om arga lappar och insändare. Att vissa människor verkar leva för att hitta chanser att kommentera argt, lämna ilskna lappar och skriva insändare i dagstidningarnas ordet-fritt-sektion som osar av upprördhet och personangrepp. I dag är dagen då jag känner ett sug efter att komponera ihop en arg text. Eftersom jag inser att just det jag har på hjärtat kanske inte intresserar så många andra än mig och dem det berör väljer jag att skriva ett argt blogginlägg.

Många landsting står just nu inför väldigt stora förändringar, jag är medveten om detta och tacksam över att det än så länge inte ser ut att påverka min arbetsplats i form av nedskärningar. Ingen kommer att få gå utan det blir "bara" lite omorganisation. Det är alltså inte detta som upprör mig.

Min arbetsplats har en ganska dramatisk historia. Det har varit svårt att bemanna de tjänster som finns och trots detta har man valt att behandla vikarier som skräp. Under de senaste två åren har dock utvecklingen vänt. Vi har lyckats tillsätta tjänster med kvalificerade logopeder, arbetat hårt med rutiner och vänt utvecklingen i positiv riktning. Det senaste året har vi haft turen att kunna tillsätta vikariat med flera otroligt drivna och kompetenta logopeder. Dessa vikarier har jobbat hårt med att skapa ordning. Mycket hårdare och med mer hjärta än man kan förvänta sig av människor som inte ens vet hur länge de ska få vara kvar. Tillsammans med dem har vi skapat en arbetsplats där man kan trivas. En arbetsplats där vi tror på vad vi gör och faktiskt lyckas hjälpa och se de patienter vi möter efter de förutsättningar vi har.

Arbetsgivaren har trots detta valt att dra ut på besluten som måste fattas för att vi ska kunna erbjuda våra kollegor en fortsättning hos oss. De har svarat undvikande på direkta frågor från de berörda samt från DIK-förbundets företrädare. När de väl pressats till att ta tag i frågan och faktiskt börja jobba med att tillsätta den vakanta tjänst som under det senaste året fyllts av vikarier, är de på intet sätt öppna med händelseförloppet. Det stängs dörrar och de få svar som ges skulle kunna få politikersvaren att kännas ärliga.

Självklart är alla, såväl de berörda vikarierna som vi övriga kollegor, medvetna om att en sökande med lång erfarenhet inom neurologopedi går före de relativt nyutbildade vikarierna vi har. Att vi inte skulle kunna lägga det personliga åt sidan och se till logopedmottagningens bästa känns som ett hån mot oss och som att vår professionalitet gravt underskattas. Jag vet ärligt talat inte hur man på annat sätt ska tolka det faktum att arbetsgivaren verkar vilja tillsätta tjänsten utan vår inblandning.

Det är med ilska som nästan yttrar sig som tårar (vem tusan tar en på allvar om man gråter) som jag konstaterar att jag efter jul troligen går till en betydligt tristare arbetsplats med ett förtroende för min arbetsgivare som är rysligt naggat i kanten.