Det stora vita

Livet handlar mycket om prioriteringar. I jobbet är det självklart och man skriver ner prioriteringsordning och rutiner kring detta. Delen av livet som inte handlar om jobb innehåller mer vaga, mindre uttalade prioriteringar. Jag tror faktiskt att man kan må bra av att prioritera för sig själv. Eftersom man inte hinner allt. I mina prioriteringar finns jag själv med, likaså mina nära och kära. Jag försöker att jobba på att jobbet inte ska få inkräkta för mycket på mina privata prioriteringar. När man jobbar på ett landsting i kris kan det vara rätt svårt ibland men jag försöker.

Att känna sig bortprioriterad är ingen toppenkänsla, för någon tror jag. Man måste dock tänka på att den person som man upplever prioriterar bort kanske inte alls ser det så. Den personen kanske bara stuvar om lite eller kanske har svårt att fokusera på mer än en prioritet i taget. Då kommer jag till det viktigaste. Ska man ta upp att man känner sig lite bortprioriterad? Eller ska man kanske jobba med sig själv och försöka acceptera att vi tänker olika?

Lite tisdagssvammel efter en dag med stenhårda prioriteringar på jobbet. Känner mig inte bortprioriterad överlag, bara lite i vissa situationer.