Det stora vita

Nu är det färdigshoppat för den här månaden, blir en dyr månad ändå utan att jag köper en massa oplanerade prylar. Först och främst kostar glasögonen sen är en kryssning inplanerad med några från gamla klassen. Har också ett bröllop att betala för och jag behöver också boka något slags färdmedel för den tillställningen. Att maj ska innehålla så mycket spännande...

Det blir nog inget seriöst valborgsfirande, inte för att jag varit någon traditionell firare tidigare heller. Det är ju lite av en studenthelg och jag är ju äntligen ingen student längre. Därför kommer jag låta maj tåga in utan buller och bång.

Återgår nu till ett tidigare ämne- hundar... Jag har börjat fundera på vilken typ av hund som skulle kunna passa mig. Tycker inte om små hundar, vill ha en med lagom storlek. Ska inte jaga och vill inte ha en alltför svårdresserad hund. Har fastnat för bullterrierns charm men jag undrar om inte en labrador eller liknande skulle passa bättre som en första hund. Trots allt är jag ju relativt hundvan... Svårt det här, men roligt!

En brun labrador kanske... (Bilden kommer härifrån )

Igår bestämde jag mig för två par glasögon, de är beställda och förväntas komma om en till två veckor. Det känns skönt att ett beslut är taget och jag tror att jag kan gilla båda. Det ena paret syns ganska mycket, är ett par svarta Hugo Boss plastbågar. Tror att det andra paret är en ganska fin motpol, ett par mer diskreta fcuk bågar utan skalm nertill och med en brun metallskalm upptill.

"vi sitter på ett 200 liters fat med bensin"

Jag ska aldrig lämna telefonladdaren i kontakten, kolla brandvarnaren med jämna mellanrum och fundera ut en bra utrymningsstrategi. Imorgon på jobbet ska jag testa att dra ut brandslangen och ha min egen lilla utrymning.

Förövrigt har jag massiva glasögonsproblem, jag är definitivt fåfäng när det gäller glasögon. Annars skulle jag inte beskriva mig som så särskilt fåfäng. Givetvis vill jag inte vara alltför ofräsch men när det kommer till glasögon är jag verkligen fåfäng. Imorgon är det dags att återigen gå in till optikern och prova alla glasögon igen. Hoppas verkligen jag kan hitta ett par som jag kommer att kunna trivas i.

Sista ämnet för dagen... Jag vill ha en hund, en lagom stor, lättdresserad trevlig hund. Tyvärr så har jag väl insett att en hund kanske inte passar så bra in i mitt liv just nu. Men snart så...

Är den inte fin så säg? (Bilden kommer härifrån)

Skulle vilja göra hela detta inlägg svart, kanske med blodröd text eller nått liknande. För det är ungefär så jag känner just nu. Det är ganska ironiskt, skrev ett inlägg som försvann igår. Där skrev jag att jag har lite hemlängtan och lade in en fin bild på naturen hemifrån. när jag skulle posta inlägget blev det något fel och allt försvann.

Senare på kvällen, efter ytterligare en vinst i popquiz, pratade jag med mamma och hon berättade att min farbrors fru dog i går kväll. Det inlägget som försvann skulle inte riktigt göra gårdagen rättvisa känner jag så det kanske var tur att det gick upp i rök.

De som känner mig vet att jag har väldigt svårt att hantera döden, kanske svårare än många andra. Detta beror på (tror jag när jag har psykoanalys med mig själv) tidigare händelser i mitt liv. En person som stod mig väldigt nära dog när jag var i "en känslig ålder". Denna händelse hanterades och bearbetades ganska bristfälligt och jag tror det har bidragit till mitt sätt att nu hantera liknande händelser.

Om jag tidigare skrev att jag hade lite hemlängtan kan jag meddela att denna hemlängtan har skruvats upp ett par nivåer. Jag har nu inte bara hemlängtan, jag känner mig ensam och eländig. Avståndet till vänner och familj känns oöverkomligt.

En del i mitt sätt att hantera döden består i förnekelse och undantryckande (det man inte ser eller pratar om, finns inte). Jag har därför bara berättat för min chef och då inte i terapisyfte utan för att hon ska förstå om jag är lite "borta". Annars håller jag en god min inför alla och känner att jag bara kommer att svara om familjen ringer. Jag vet att jag inte använder mig av en särskilt bra taktik, men det är ack så svårt att sluta.

Känner mig liten i en giganisk värld. Vill ändå dela med mig av en bild hemifrån.

Jag är tillbaka!

Har haft en veckas semester och befunnit mig hos min mamma och pappa. Det har absolut varit en lyckad första semester, en blandning av snöstorm och strålande sol och en massa skoteråkande oberoende av vädret. Ville inte alls åka därifrån, jag tror jag saknar familjen mer än väntat. Vill vara 13 och bo hemma igen.

Imorgon blir det jobb igen, har fått legitimationen från socialstyrelsen så vi får se om det gör mig till en bättre logoped. 

Det är förresten frustrerande när man inte själv kan kontrollera det som händer en själv. Jag inser dock att alla har sina egna känslor, som jag inte kan styra över, även om de känslorna påverkar mig. 

Nu blir det sova av!

Jag är ingen tävlingsmänniska... Trodde jag, ända tills jag och ett gäng från jobbet började vara med på popquiz på en restaurang här i stan. Vårt lag har varit med fyra gånger nu, med varierad lagsammansättning. Detta är tävlingsupplägget:

Man får vara max 6 stycken i ett lag. Varje quiz består av 14 frågor (upp till fyra delfrågor på varje). Bl.a. veckans oldie, intro, röda tråden, rock etc. Tävlingsledaren läser upp frågorna och spelar tillhörande låt/låtar, lagen skriver ned sina svar och lämnar när alla frågor är genomgångna. Väldigt enkelt upplägg men ack så roligt.

Som sagt har vi varit ett gäng från jobbet på plats ett antal söndagar i rad. Vi har lyckats bra vid alla tllfällen men tidigare har en tredje plats varit vår bästa placering. I går hände det! Vi vann! Med ett underläge (enbart 4 i laget) lyckades vi slå oss fram och sopa banan med alla andra lagen. Vilken känsla! Mitt hjärta slog i en ovanligt hög hastighet och händerna skakade en bra stund efter att vi presenterats som vinnare.

Detta ljuvliga segerrus förstärktes konstigt nog av att inget av de andra lagen såg oss (fyra kvinnor i varierade åldrar) som något direkt hot. De har antagligen lärt sig att respektera och frukta vårt lag vid det här laget.

Förutom äran fick vi även halva priset på kvällens nota samt en biljett till vårens final.

Och jag är ingen tävlingsmänniska, eller?

Visst måste det innebära vuxenpoäng när man manglar sina lakan?

Mamma manglar alltid lakanen och hon har alltid gjort det så länge jag kan minnas. För mig har dock mangeln som står i tvättstugan mer fungerat som en prydnad, en del i interiören. Ända tills nu... Har nu vid upprepade tillfällen (sen jag flyttade) manglat mina sängkläder och jag förstår poängen. De blir mer lättförvarade, jättemjuka, skrynkelfria (iaf nästan, jag är ännu inte så duktig på det där med att använda mangeln) och de ser prydliga ut där de ligger i garderoben och väntar på att bli använda.

Jag märker att jag börjar samla allt fler vuxenpoäng.
* Jag orkar bara med en festkväll, vet jag att jag ska dricka två kvällar i rad måste jag förbereda mig både fysiskt och psykiskt.
* Jag blir mer och mer kvällstrött och morgonpigg
* Jag städar även om jag inte ser damm i hörnen och smulor överallt.
* Jag får inte panik om helgen inte är planerad, tycker snarare att det är skönt med en lugn helg.
* På dessa lugna helger ligger jag inte bara framför tvn och glor, jag städar, handlar och lagar storkok.

Det här är nog bara de saker jag kommer att tänka på nu, finns garanterat mer. Jag hoppas bara att detta inte innebär att jag tappat förmågan att ha skoj och att vara spontan. Det händer i och för sig nog bara om jag tillåter det, jag har väl kontroll över mitt liv. Eller?

Detta är en lördag innan löning... En riktigt fattig lördag. Har inte många ören kvar, den första lönen gick åt i en väldig fart. Räkningar, försäkringar, avgifter, kläder, skor, håret, det var mkt som skulle köpas och betalas nu när jag äntligen fick en lön.

Jag hoppas att nästa lön räcker bättre, och det borde den göra. Ska ju åka hem till det stora vita och leva gratis i tio dagar och resan betalde jag med förra lönen så det är tio dagar besparing kan man säga.

Hem ja... Det ska bli riktigt skönt att få komma upp till lugnet, fjället, och (nu låter jag som en riktig bonnläpp) skotern. Jag räknar med att bli ompysslad utöver det vanliga, eftersom jag lyckats bosätta mig så lång hemifrån. Detta blir min första betalda semester någonsin. Det sitter skönt!

Vissa saker bara måste man göra...

För att få sinnesfrid, för att gå vidare, för att reda ut det där stora OM.

Jag ska förhoppningsvis få möjlighet att reda ut allt det där nu, så småningom ska jag förhoppningsvis få sinnesfrid, gå vidare på något sätt och framförallt reda ut OM.

Jag har väntat på detta i snart två år. Jag är egentligen ingen människa som fastnar i en och samma tankebana, men en dag för två år sedan körde jag fast. Det som frustrerar mig mest är att jag inte tagit tag i det tidigare men det är klart, jag har väl inte haft allt för många chanser att göra det heller.

Nu ska det banne mig bli av... Risken är ju bara att jag bangar. Undrar om jag är rädd för att få veta OM? Kanske är det så. Nu är det faktiskt dags att få ordning på livet och tankarna. Det faktum att jag ändå för en gång skull inte lyckats släppa detta får mig ändå att tro att det det är något speciellt. Men kanske är det bara i mitt huvud... Eller? Det återstår att se. Får kanske återkomma. OM det skulle sluta som jag tror att jag vill lovar jag att dela med mig av hela historien.

Jag är alltså nybörjare  i bloggens värld. Idén att börja fick jag redan när det blev klart att jag skulle packa mina väskor och flytta söderöver, från Umeå till Västerås. Jag har dock dröjt med starten pga brist på internettillgång. Men NU äntligen så är internet på plats och jag har bott två månader i Västerås.

Hur är det då att flytta till en stad där man bara känner två människor? Två gamla kursare som också är nya i stan. Får jag välja tre ord väljer jag... Spännande, skönt och anonymt.

Spännande för att jag får chansen att utforska ett nytt ställe, hitta en bra frisör, Hitta rätt vårdcentral, leta bra affärer och hitta några bra uteställen. Det där sista har jag knappt hunnit med... Är ingen "gå ut själv" tjej.

Skönt för att halvåret innan flytten var så hektiskt. Den stressigaste perioden hittills i mitt liv. Nu har jag fått möjligheten att varva ned ordentligt.

Anonymt för att jag inte känner någon (nästan). Ingen risk att träffa på någon oönskad. Men heller inte någon chans att träffa på någon efterlängtad.

Överlag trivs jag mycket bra, än så länge i alla fall. Tycker fortfarande att det är skönt med lugnet.