Det stora vita

Livet handlar mycket om prioriteringar. I jobbet är det självklart och man skriver ner prioriteringsordning och rutiner kring detta. Delen av livet som inte handlar om jobb innehåller mer vaga, mindre uttalade prioriteringar. Jag tror faktiskt att man kan må bra av att prioritera för sig själv. Eftersom man inte hinner allt. I mina prioriteringar finns jag själv med, likaså mina nära och kära. Jag försöker att jobba på att jobbet inte ska få inkräkta för mycket på mina privata prioriteringar. När man jobbar på ett landsting i kris kan det vara rätt svårt ibland men jag försöker.

Att känna sig bortprioriterad är ingen toppenkänsla, för någon tror jag. Man måste dock tänka på att den person som man upplever prioriterar bort kanske inte alls ser det så. Den personen kanske bara stuvar om lite eller kanske har svårt att fokusera på mer än en prioritet i taget. Då kommer jag till det viktigaste. Ska man ta upp att man känner sig lite bortprioriterad? Eller ska man kanske jobba med sig själv och försöka acceptera att vi tänker olika?

Lite tisdagssvammel efter en dag med stenhårda prioriteringar på jobbet. Känner mig inte bortprioriterad överlag, bara lite i vissa situationer.

Det har de senaste dagarna börjat gå upp för mig att det faktiskt snart är sommar. Våren har i och för sig ganska just kommit till Sundsvall och jag har inte bytt till sommardäck än (imorgon blir det av) men när jag tittar i kalendern och ser helgerna framför mig vara ganska uppbokade. Maj igenom. Tjugoåttonde maj bär det ju av till Grekland med familjen och när jag kommer tillbaka därifrån har vi kommit en vecka in i juni. Då är det sommar. Härligt. Det där med att åka till Grekland känns väldigt bra. Räknar med att komma tillbaka med någon sorts grundbränna inför sommaren vilket innebär att den vanligtvis årligen återkommande jobba-på-brännan-hetsen förhoppningsvis uteblir. Eller mildras i alla fall.

Annars är det en himla massa planerande nuförtiden. Avstånd kräver liksom det. Tur att jag av naturen tycker om att planera. Andra kanske tycker om att leva spontant med lite lätt planerande, jag trivs bäst med att leva planerat med inslag av spontanitet. Hur som helst är det så jä*la värt allt planerande.

Det som inte är värt är att vara en löjligt känslig, övertolkande, bekräftelsetörstande idiot. Att vara beroende är något som jag måste lära mig att acceptera. Eller jag kanske snarare måste inse att det inte är en svaghet att förlita sig på andra.

Gick in i en sådan nu när jag kom tillbaka från min fina påsk. Måndag, tisdag och onsdag har varit tre otroligt sega dagar då jag inte haft någon energi och bara har velat krypa in i understället och åka tillbaka hem. Jag vet med mig sen tidigare att det brukar vara så här men ändå är det jobbiga dagar när det kommer. Nu känns det dock som att jag tagit mig ur det värsta eftersom jag faktiskt tyckt att det varit okej att jobba idag. Det hindrar inte mina tankar att åka tillbaka, drömma får man göra.

Är mycket motvilligt tillbaka i Sundsvall. Ett Sundsvall som i och för sig bjuder på vackert vårväder men som inte har en chans att mäta sig med min semestervecka hemma. Själva påskhelgen blev full med skoteråkning och släkt, fick några riktigt fina dagar. Resten av veckan har spenderats med A, först i Tärnamo sen en övernattning i Gakkervattnet. I fredags fick jag äran att följa med till Matsdal där det bland annat bjöds på gammeldansk, man får ta seden dit man kommer brukar man säga tror jag. Annars har jag fått öva på att klämma mig fast för glatta livet med träningsvärk som följd.